Rätt att döda

Medellín 2012        

Hej Alberto,

När jag vaknade på morgonen så mådde jag inte bra alls, effekterna från den lugnande medicinen sen gårdagens jobb är fortfarande i effekt och nästa jobb så tänker jag inte använda någon medicin alls jag är lugn nog utan den. Jag gick ut och hälsade på Gálan när jag såg honom, när jag till slut kom till torget så såg jag ingen Dodge Viper och jag kom på att jag hade vaknat tio minuter tidigare idag så jag satte mig ner och väntade.

Det var väldigt varmt den dagen och mycket ljud från folket på gatorna. Helt plötsligt hörde jag ett skrikande däckljud och jag hoppade till lite, med en kraftig sladd svängde den gröna Dodge Vipern in på torget och skruvade ner rutan och Manu stack ut huvudet. Kom igen! ropade Manu. Jag joggade till bilen och hoppade in, han lutade över sig för att ge mig den lugnande medicinen men jag ryggade och sa åt honom att jag skulle klara mig utan lugnande den här gången. Manu höjde ögonbrynen och frågade om jag var säker och jag nickade, jag tänkte inte må dåligt hela nästa dag. Bilen sladdade ut ifrån torget igen och åkte ut från staden.

Hela bilresan tänkte jag på hur min farbror Jairo hade misshandlat min mamma och jag blev argare och argare för varje minut. Jag märkte inte riktigt hur lång bilresan var jag var liksom i min egen värld, när vi kom fram märkte jag att vi var på toppen av berget runt staden. Luften var alldeles ren utan avgaser och jag tog några djupa andetag och njöt av allt jag glömde varför jag egentligen var här. Den silvriga Jeepen svängde upp på den smala grusvägen och jag greppade tag i hölstret där pistolen satt och andades in igen. Då såg jag vem det var som klev ut ur bilen det var El Fantasma min chef, han berättade om hur han visste att min farbror Jairo hade misshandlat min mamma och hur han ville tacka mig för det.

 El Fantasma knackade på bilrutan och så blev en person med en påse över huvudet utknuffad. Den silvriga jeepen åkte iväg och jag stod kvar ensam med mannen med huvan. Jag gick fram för att ta av honom påsen och jag blev chockad när jag såg vem det var, Jairo! När Jairo såg att det var jag så spottade han mot mina fötter och ilskan steg upp i huvudet på mig, han skulle dö. Jag hade väntat på den här stunden länge och jag förde pipan mot Jairos tinning och mumlade för mig själv: Nu är det dags.

Adíos Alberto.