Hemligheten            

                                                                                                   22 November, 2012, England

Hej mamma, 

Längtar så tills nästa gång vi ses. Jag är så glad över att äntligen fått träffa dig, pappa, Shelby och Madison. När jag fick veta att jag var adopterad och kidnappades från er som liten så vändes mitt liv upp och ner. 

Allt började med den där hemläxan, jag skulle berätta om mig själv och mitt liv. Jag visste att jag var adopterad men jag visste ingenting om mitt förflutna. Det kändes jobbigt, som att inte veta vem jag var. Mina adoptivföräldrar försökte nästan dölja någonting för mig. Varje gång jag frågade mina adoptivföräldrar om adoptionen så slutade det oftast med bråk. Mina adoptivföräldrar svarade alltid med samma sak, du ska få veta när du fyllt arton år. Men det är kändes allt för länge, vill dom inte hjälpa mig så får jag väl ta reda på allting själv. 

Plötsligt fick jag en konstig ide och jag sökte på Missing Children på datorn och hittade mig själv. Först var jag ju inte säker på att det var jag men jag blev nyfiken då datumet som visade när flickan på sidan hade försvunnit stämde med datumet i mammas dagbok. Namnet var däremot inte mitt. Fickan på sidan hette Martha Lauren Purditt, inte visste jag då att det var mitt riktiga namn. Blev också osäker då det stod att jag var född i en liten stad i USA, jag bodde ju i England. Och födelsedatumet var bara några dagar fel.

Att få reda på allting var inte lätt. Jag lurade mina adoptivföräldrar att vi behövde åka på en semester till USA och bad om att Jam skulle få följa med. Jam och jag rymde från mina adoptivföräldrar vid flygplatsen och reste runt i hopp om att hitta något som kunde föra oss till dig. Vi fick klara oss helt på egen hand och var med om massor av konstiga saker vi aldrig trodde vi skulle få uppleva. Jag var ofta rädd och undrade vad jag hade gett mig in på. Något som också var jobbigt var att hålla koll efter Sonia Holtwood, kvinnan som kidnappade mig och också många andra barn och sålde vidare till barnlösa föräldrar som var villiga att betala pengar. Sonia Holtwood som försökte döda mig och Jam två gånger när vi var ute på rymmen i hopp om att hitta dig. Har aldrig varit så nervös förut som jag var när jag tog första steget på trappan och ringde på dörrklockan där du bodde. Dom dagarna jag tillbringade med dig, Sam, Shelby och Madison medans mina adoptivföräldrar satt inne på förhör fick mig verkligen att tänka. Tankarna for fram och tillbaka i mitt huvud och jag tänkte ofta på hur det skulle ha blivit om jag och Jam aldrig gett oss av för att finna dig.

Dumt nog tänkte aldrig på vilka konsekvenser som kunde uppstå om jag hittade er. Jag är ledsen för det som mina adoptivföräldrar och ni fick utstå på grund av det jag gjorde. Men jag kände att jag behövde verkligen få veta vem jag egentligen är. Hoppas ni alla har det bra, syns snart! 

                                                                                               Kram, Lauren

                                                                               

 /Emilia Luthman