Skuggvandare

                                                                                             2009-01-04, Ångerfallet 

Kära Liam!  

Jag är väldigt ledsen över det som hände. När vi satte oss på skotern, åkte ner på sjön och bort mot skogen.

 Precis då när vi klev av skotern uppe på berget och jag såg fotspåren vi inte visste var det var, varg eller lo. Jag sa åt dig att stanna kvar och jag gick iväg för att leta. Du fick termosen med varm choklad för att inte bli kall.

När jag kom tillbaka och den stora gråa varg liknande typen gick upp på två ben. Jag såg hur rädd du var. När jag avlossade första skottet och tillslut efter något skott till avled den.

 Känslan när jag sa till dig ‘han är inte ensam’.

 Vi satte oss på skotern, och jag körde så fort jag kunde. Du sade ‘dom kommer bara närmare och närmare’. Då försökte jag köra fortare men det gick inte. Efter det såg jag sjön där lite längre ner. Då tänkte jag vi klara detta.

 Precis då small det och allt blev svart. När jag vaknade till och såg att jag kört på en sten med ena styrbladet på skotern och gjort så vi flugit av, då kändes det inte så bra.

Att var borta var värst, din hjälm låg i snön och det var massa tass avtryck runt där din kropp legat. Varulvarna har tagit dig. Vi skulle aldrig ha åkt upp till berget, eller till grannarna som dom kallades. Mamma kommer ha ihjäl mig när hon får veta vad som hänt, att du är borta.

Förlåt Liam det var verkligen inte meningen.

Kram, från Rasmus

(Jonathan)